Totte tillhör en skara av kringresande jägare och hundförare som är rätt vanligt i de vilttätare delarna i landet. Så förutom att jaga på den egna, och kamraters marker hjälper han till på gods och gårdar. Som egenföretagare kan han styra sin arbetstid vilket gör att han får ihop en hel del jaktdagar på ett år. Eftersök på trafikskadat vilt borträknat.
Vi följer med på en vildsvinsjakt på en större mark i norra Sörmland. Efter morgonsamlingen åker Totte ut till en vändplan där han ska släppa. Att han har varit här fler gånger förstår man.
När vi går från bilen svarar Totte på min frågande min.
– Jo, jag tar ofta med två hundar ut i såten. Det är inte så att jag släpper båda samtidigt. De kan köra lite skift då. Om någon går långt efter ett vilt har jag den andra att släppa för att slippa stå tomt. Man vill ju leverera när man är i skogen, säger Totte.
Unghunden Ösa får gå bredvid, medan han släpper blandrasen Ronja. Hunden försvinner iväg ut i sök. Vi tar oss djupare in i såten.
– Mina hundar ska jaga allt, säger Totte, med tanke på att det i området kan förekomma sex olika sorters klövvilt. Men mest är det vildsvin, kron och dov.
– Nu händer det något, säger Totte plötsligt och tittar ner i sin GPS pejl. Hunden står.
Vi skyndar oss över hygget vi står på. Plötsligt slår Totte av på takten.
– Äh, det gick loss, säger han. Har vi tur går det i pass hos någon annan.
Det tar inte lång tid innan vi hör ett skott eka över nejden. Strax efter kommer en annan hundförare, Oscar, in på radion. Han berättar att han fått tre fjolingar på sig, varav han skjutit en. Ronja låg nära och blev kvar vid det fällda vildsvinet.
Strax därefter är Ronja tillbaka. Totte kopplar upp henne och släpper unghunden Ösa.
– Det gäller att se till att alla hundar får jobba, nämner Totte. Det är lätt hänt att bara de gamla och säkra ”korten” får gå.
Ösa sätter av över hygget.
Totte har nästan uteslutande blandraser. Det är ingen övergripande filosofi bakom detta, utan snarare bara så att det fungerat bra. Ösa är en blandspets och har utvecklats bra hittills. Denna säsong har hon fått gå extra mycket, dels för att få igång henne ordentligt men även för att ett par andra hundar varit skadade.
Det händer till och från att hundar som jagar vildsvin skadas. Detta viltslag är det som då och då faktiskt ger jakthundar lite motstånd.
– Mina hundar har hittills jagat med gott förnuft, säger Totte, men då och då händer det.
Framför allt då vildsvinet kanske är skadat och inte kommer undan. Hittills har Totte haft tur och hundar har bara skadats vid trafikeftersök.
Plötsligt hör vi Ösa ta upp. Totte kollar GPS pejlen och säger att vi ska flytta oss. Vi går in en bit i skogen från hygget. Vi hör skallet bättre nu.
– Vi väntar ett tag så får vi se om det är fast, säger Totte.
På pejlen kan man se att det rör sig långsamt ner mot en svacka några hundra meter från vår position. Totte börjar gå mot skallet. Vi kommer närmare och nu verkar det stå rätt fast. Vi är inte tillräcklig nära ännu, men vi slår av på tempot.
Lite längre fram viskar Totte att han tror de står i en granpurra i ett myrliknande och blött område. Ösa, som fortfarande är rätt orutinerad, rör sig mycket kring det vi antar är vildsvinen. Totte smyger fram så att han står ett tiotal meter från granarna. Ösa jobbar på och går hela tiden ut och in bland granarna.
Nu har hunden förstått att Totte är där och verkar gå på lite hårdare. Hon rundar granarna från vänster och ligger på rätt hårt. Det rumlar runt en del och rätt som det är lyfter Totte sin studsare. I en liten glesning trippar plötsligt tre fjolingar ut som inte anar att Totte står där. De verkar fundera på om de ska lämna den trygga tätningen eller om de ska ge sig ut i storskogen igen.
En av dem hinner aldrig tänka klart. När Totte är säker på vart Ösa står, så smäller det.
Den lilla fjolingen blir på plats i ett mindre moln av den vattenånga som uppstår en kall frisk morgon då man skjuter ett varmt vilt.
– Undrar om det här var en brorsa till den som Oscar sköt? säger Totte samtidigt som han ger Ösa riktigt mycket beröm.