Efter en tung höst/vinter med husrenovering så var det mesta klart i mitten av januari, äntligen skulle tiden räcka till och hundarna skulle få springa av sig. Till en början var jag tvungen att landa lite, flytta in möbler mm.
Sen släppte jag allt sista veckan och körde all in, sju dagar med riktigt rolig jakt. Tänkte berätta om några höjdpunkter från den veckan.
Vildsvin i pass
Här blir jag tilldelad ett pass ner mot ett litet kärr, passet kändes mer som ett älgpass så jag stod och funderade om jag inte skulle knalla in 50m mot kärret där jag tyckte det såg betydligt hetare ut, särskilt för vildsvin som vi hade mest fokus på.
Hundföraren har släppt, upptagen kommer rätt omgående. Jag står fortfarande och velar, rätt som det är får jag se ett större vildsvin passera precis där inne jag tänkte på att förflytta mig till. Skit också! En snabb språngmarsch så var jag på plats, efter bara några sekunder efter att jag var på plats kommer skallen närmare. Driver hunden det stora vildsvinet? Man står på helspänn, är det andra vildsvin så kommer de garanterat där den första gick. Ser skymten av fler vildsvin, nu gäller det. En röd kommer farandes i full fart, svingar med och den blir på plats. Det är fler med men stannar upp och det blir halvt ståndskall för att sedan vända tillbaka. Lite längre bort står hundföraren som får två rätt i knät få fullt drev vilket resulterar i en dubble för han. Kort där efter smäller det även i ett annat pass, ytterligare en röd ligger. Troligtvis från samma grupp. Mer lyckat än så kan det nog inte bli från ett påstick, inte mycket i alla fall.
Eftersök Kronhind
En kronhind blir påskjuten i pass, en snabb koll av skytten hittar man lite lite blod på skottplatsen.
Vi låter den vara och kör klart sista drevet för dagen.
Freja var ojagad så hon fick följa med, även en kamrat följde med. Då det var bra spårförhållande i snön så fick han gå före och handspåra, alla ben var med och blodstänk som man med nöd och näppe såg. Var det bara en konturträff? Omöjligt att sia om, det är bara att knalla på.
Efter några hundra meter delar sig spåren, den gick nämligen inte själv utan med ett till kronvilt. Ser på Freja att hon vindar, slår om Petzl’n till spott och vi får se en hind lite längre bort som trippar iväg till synes helt frisk. Freja vill iväg men jag vågar inte släppa då vi inte såg något tecken på att den var dålig. Vi knallar fram till löpan, vi hittar blod och släpper iväg Freja. Säger till kamraten att det kan bli jobbigt då den har alla ben med sig och såg tämligen obrydd ut av skadan, man har ju hört skräckexempel på att kronen gått flera mil eller ett par dagar med hund efter sig. Så nu var det bara att avvakta och hålla tummarna på att det går bra.
Vi står där och kollar på Astron, efter några hundra meter så närmar hon sig en grav. Kort där efter blir det stopp. Har hon tappat bort den, är det ståndskall eller har hon gått ner sig i graven och inte kommer upp? Då det var upplega hörde vi inte Freja så det vara bara att ta sig dit så fort vi kan, halvvägs stannar vi upp för att lyssna. Jo, ståndskall! Skön känsla, hoppas det står bra nu.
Väl framme vid graven så står hon mycket riktigt och jobbar för fullt, komiskt mitt ute på ett långgärde bredvid graven. Okej tänkte jag, det var lite udda. Jag kunde inte skjuta där ifrån vi stod så vi gick i kanten bort mot ståndet. Det tystnar. ”Fan det gick loss!” sa jag. Smyger ut för att titta, den står där och Freja kommer strax där efter för att säga hej. Där av att det tystnade. Hon sticker tillbaka och börjar jobba igen, då har det flyttat sig en bit in på andra sidan graven.
Vi smyger dit, nu jobbar hon i några täta granar som står ihop. Försöker få syn på hjorten men ser ingenting! Va nu då? Smyger runt granarna, och där står den, helt lugnt..
Freja skötte sig bra, igen. Det Känns så j…a skönt när det blir ett smidigt avslut och viltet slipper lida mer.
Träff: Lågt mage.
Fin galt i pass
Åter igen på pass, ett så kallat generalpass. Jag stod på samma pass förra säsongen vilket resulterade i ett vildsvin, som kom rätt i knät.
Nu hade man gallrat ner mot sjökanten tills i år, jag flyttade även mig en bit så man fick lite mer yta att skjuta på. Dels var det fritt ner mot sjökanten, men det gick även att skjuta uppåt ut på en äng. Det blir perfekt vid en björk ute på ängen, då var det 50-60m ner till vattnet och fritt 150m ut på ängen. Trijicon 1-6 blev mitt val där.
Efter 10-15 min ropar hundföraren att det är upptag, ensam galt passerade han själv som går rätt ner mot mitt pass. Efter några minuter hörs skallen, till en börjar hörs det som att det ska bryta ut över ängen på min vänstra sida men det fortsätter ner mot sjökanten. Perfekt, vrider upp förstoringen till 3x. Blir lagom om det kommer där jag tror nere vid sjön. Ser skymten av en stor svart som kommer, men inte nere vid sjökanten som jag först trodde… Utan rätt emot mig, satan!
Vrider ner förstoringen så fort jag kan, lagom när jag gjort det kommer den förbi på bara någon meter. En smäll i lunga, den fortsätter helt obrydd så jag skjuter ett skott till som får stopp på han. Att vildsvin löper vidare som om det vore en bom händer rätt som det är, verkligheten är inte som på film. Man hör ofta skyttar hävdar bom men i själva verket ligger de döda 100m bort med ett perfekt lungskott. Nog om detta.
Galten vägde runt 100kg levande vikt. Nästan en repris på fjolåret, något större och något närmre bara.
Ösa med påskjutet vildsvin
Händer även den bästa brukar man säga. Jag är definitivt inte bäst på något sätt men jag både jagar kanske något mer än medel och skjuter ibland. Förr eller senare skjuter man snett eller bommar. Just denna dag hade jag marginalerna på fel sida, inte bara skyttemässigt men även vädermässigt. Tanken vara att jaga lite vassar men isen var alldeles för dålig. Så vi tar andra områden i stället.
Jag släpper min blandspets Ösa, det blir upptag i en brant ovanför mig. Strax där efter kommer ett ensamt vildsvin i full fart ner för branten, jag skjuter. För att kompensera så håller jag lågt, men när skottet går är det redan nere vilket resulterar i ett lågt skott. Skit också. Ösa och vildsvinet spikar rätt ner mot en stor vass. Det där blir inte så skoj, tänkte jag.
De var snart mitt i vassen, en annan hund som var i området ansluter. Nu står de mitt i vassen, och vi utanför, och inte kommer ut torrskodda. Jaktledaren hade ett par snöskor hemma som han åkte och hämtade. På med dem och tog mig ut, hjälpligt i alla fall.
Den andra hunden hade brutit men Ösa stod kvar, lagom när jag efter en nervig strapats var ute går det loss. Bara att ta sig tillbaka.
Efter ett par tre km så står det igen, blir körd till min bil för att sedan ta mig bort mot ståndet.
140m stod det på pejlen, perfekt. Smyger upp och tar mig in på ståndet. Ösa håller rätt så långt avstånd vilket skvallrar om att det var lite grinigt. Jag ser inte vildsvinet men jag tippar på att det ligger/står bakom en stor sten. Ösa springer upp på sidan av stenen, i samma sekund vänder hon och jag ser att en attack är på väg. Mycket riktigt kommer det fram bakom stenen. Snabbt beslut, mitt Trijicon MRO kom väl till pass här. I samma sekund som hon (ja, jag skjuter inte bara galtar) rundar stenen och är på väg mot mig trycker jag av på bara någon meter.
Det händer inte så ofta att man får styra upp sina egna misstag, men ibland händer det även den ”bästa”.
Träff: Lågt bog
Det var höjdpunkterna från den veckan.
Förutom detta så blev det något eftersök på dovkalv, flertalet fina drev i pass, något avslut på ståndskall, även en jaktgranne fick trevlig jakt då Ösa tog upp ko och kalv som de sedermera sköt kalven ifrån. Känns skön att hundarna fick en ordentlig genomkörare, det är trotts allt de som haft det värst denna höst/vinter.
Nu blir det dovjakt, något vildsvin i månljuset och förhoppningsvis lite rävjakt med stövare.
Ta gärna ett titt på filmen från dessa höjdpunkter:
På återseende!
/Zetterdal