Marko jagade ihärdigt med nyvunna jägarvänner men kom liksom aldrig till skott av olika skäl. Men en dag mitt i sommaren släppte det. Marko har genom släkt anknytning till Mörkö där familjen Bonde på Hörningsholm har jaktmarker. Så Marko provade att ställa frågan om han fick jaga där. Fick ett ja till svar och telefonnumret till Linus Perdegård som är yrkesjägare på Hörningsholm.
Vildsvinsgaranti
Linus tar emot Marko en varm sommarkväll på Hörningsholms gårdsplan. En kväll som Marko sent ska glömma. Marko är laddad och nyfiken.
– Kommer vi se några vildsvin ikväll frågar han, lite nervöst.
Linus som vet vad Mörkö levererar ler och ger honom sin garanti. En garanti som får Marko att skina upp som en sol.
På väg ut mot jakten ser vi vildsvin på många ställen.
De kontrollskjuter Markos studsare på en liten skjutbana som finns på ön. Linus är den som vill att allt ska går rätt till. Han vill inte chansa så Marko får visa vad han går för. Som ”gammal” prickskytt från sin finska militärtjänst är den delen inget större problem för Marko.
Marko visar att han kan
En fika och de åker bort till Mörkös östra sida där Linus vet att det brukar gå en del vildsvin ute på en vall. På väg dit ser de flera rådjur och grupper av vildsvin.
– Det här är ju helt galet, klämmer Marko ur sig.
Det märks tydligt hur stämningen i bilen byggs upp för varje vilt de ser.
Väl framme ser vi direkt drygt tiotalet vildsvin ute på vallen. Några större hondjur med ett koppel kultingar. De parkera bakom en ladugård och smyger ur bilen. Marko stänger sin dörr demonstrativt tyst.
– Se vad jag lärt mig, viskar han med ett leende.
Måste vara rätt djur
När de smugit runt ladugården ser de vildsvin uppe i en gip några hundra meter bort.
– Vi måste smyga dit i en cirkel, säger Linus viskande. Annars kommer de få vind av oss.
Marko är så laddad att han hoppar, men Linus påpekar att det inte är säkert att de kan skjuta någon av de vildsvinen som går där uppe.
– De kan vara kultingförande allihopa, viskar Linus. Jag måste ta mig en titt först.
De börjar försiktigt smyga sig runt och upp mot ett skogsbryn. Väl där kan de följa skogskanten. Vinden ligger helt rätt men det är olidligt spännande ändå.
–Så där, viskar Linus. Nu ska vi ta oss så nära vi kan. Kanske 200 meter innan vi hittar en plats att skjuta från.
Marko och Linus smyger längs skogsskanten
Det är varmt och trots att det inte är särskilt jobbigt rinner svetten ner i pannan på dem. De stannar upp och försöker se ut över gärdet, men beslutar att smyga närmare.
Efter kanske 10 minuter har de kommit fram till två enar i åkerkanten som blir en lämplig plats för skott. Från enarna är det kanske 50 meter ut till gruppen av vildsvin, som består av några suggor, några ungdjur och en hoper kultingar.
Sanningens ögonblick
När Linus försiktigt ställer upp benstödet är det ingen tvekan om allvaret i situationen. Marko är märkbart berörd av situationen och han försöker hitta en stadig och bra position samtidigt som studsaren ska ligga bra i benstödet.
Väl framme får Marko göra sig beredd medan Linus väljer ut rätt djur.
– Det finns tre skjutbara i gruppen, viskar Linus, med handkikaren framför ögonen. När något av de står i bra position säger jag till. Är det OK? Marko nickar koncentrerat och torkar bort lite svett i pannan samtidigt som han försöker får hörselskydden rätt.
Det tar en stund. En evighet som det känns innan Linus tyst viskar;
– Ta den till vänster.
Marko skruvar ner fötterna i backen för att stå stadigare, tar några djupa andetag innan han låter skottet gå. Det blir full kalabalik på vallen. Först springer alla runt, innan de större hondjuren tar sikte på skogen, varefter de mindre följer efter. Alla utom en som verkar ta sin egen väg. Den gör några cirklar på vallen innan den lägger sig.
Mellan de två enarna vid åkerkanten Marko som lyfter blicken från kikarsiktet och vänder sig mot Linus som står och ler brett mot Marko. All spänning släpper och de båda ”high-fivar” varandra.
– Oj, oj, jag måste sätta mig en stund, säger Marko.
De sitter en stund och småpratar innan de går fram till det skjutna vildsvinet. Marko berättar att hans första stora gädda var spännande, men inte i närheten av detta.
Från känslan av total triumf, till en avgrund av vemod. Det är många känslor som far genom kroppen på den som nyss skjutit sitt första vilt.
Väl framme blir Marko, precis som de flesta, tagen av alla känslor som rusar genom kroppen när man fällt sitt första vilt. Allt från att äntligen lyckats. Triumfen och även det vemod och kanske till och med en viss sorg infinner sig. Han sätter sig och rör vid det döda djuret. Linus låter honom vara själv med sina tankar en stund innan han föreslår att de ska ta en bild.
Allt har gått bra, och ute på vallen ligger vildsvinet.
Marko skiner långsamt upp i den skumma sommarkvällen när han inser att det är det här han jobbat för ganska så länge.
– Kan vi passa den nu, frågar Marko ivrigt?
Linus svarar att de gör den delen i slakteriet. De tar några bilder innan Marko får äran att dra ut vildsvinet till vägen.
Marko insisterar på att få dra ut sitt eget vilt till bilen.
På vägen tillbaka är stämningen hög i bilen, och Marko är glad som en spelman. Han berättar att han gått med i ett jaktlag på Södertörn. Han utstrålar den där okuvliga lusten och vetgirigheten som bara en nytänd jägare gör. Han undrar om det finns något mer han kan jaga så här års och hur man gör det. Han vill testa så många jaktformer som möjligt för att se vad som passar honom bäst. Precis som med fisket är det vissa saker som är roligare än andra.
– Eftersom jag gjorde lumpen som ”sniper” är jag väldigt sugen på att prova långhållsskytte också.
– Sen vill jag lära mig stycka ordentligt, säger han. Grundtanken är att allt jag skjuter, ska jag kunna ställa på bordet till min familj.
– Nu ska jag SMS:a Jessica, min fru. Hon brukar reta mig för att det inte blivit något.
Jobbet avslutas några dagar senare i slakteriet då Marko får lära sig att ta hand om sitt skjutna vildsvin.
Se intervjun med Marko om hans första vildsvin på Jaktias Youtubekanal.